Norsk kommun stängde Facebook – den ledarskapliga aspekten

Mitt förra inlägg kunde kanske tolkas som att jag anser att det är helt okej att medarbetare ägnar halva sin arbetsdag åt privata engagemang i sociala medier. Så är naturligtvis inte fallet. Oavsett vem som betalar min lön har jag lön för att utföra ett arbete, inte för att ägna mig åt sociala aktiviteter, vare sig det bedrivs på internet eller på arbetsplatsen i form av till exempel allt för långdragna kaffepauser eller snack i korridorer.

En bisats i det hela är att de sociala mötena mellan medarbetare och korridorsnacket i många fall leder till konstruktiva och snabba lösningar på arbetsrelaterade problem, men det är inte vad jag tänkte ta upp här och nu.

I dagens artikel på DN om den norska kommunen som förbjöd Facebook kunde man läsa att detta gjordes för att medarbetarna ägnade allt för många timmar av sin arbetsdag åt att roa sig med Facebook. Vän av ordning tänker snabbt att beslutet då var helt och hållet riktigt, inte ska mina, eller norrmännens, skattepengar gå till de kommunanställdas privata nöjen?

Nej. Naturligtvis inte.

Men frågan som genast infinner sig hos mig är:
Har man nu löst problemen genom att stänga Facebook eller har man bara undanröjt ett symptom på något djupare? Kommer inte de medarbetare som har tid över att istället ägna sig åt någon annan social eller internetrelaterad verksamhet av icke produktiv art?
Naturligtvis kommer de att göra det.

Det finns ett antal orsaker till att medarbetare har tid att ägna till ickeproduktiva aktiviteter:
1. Medarbetaren har inte tillräckligt många och stimulerande arbetsuppgifter
2. Målen för verksamheten är inte tillräckligt tydliga och medarbetaren förstår inte vad som krävs av honom för att uppfylla målen.
3. Målen är inte tillräckligt högt satta utan lämnar utrymme för egna aktiviteter som inte alltid gagnar organisationen.
4. Målen är av sådan art att medarbetaren inte känner ett engagemang för dem.

I alla dessa fall är det ett ledarskapsproblem som inte har sin lösning i förbud utan snarare kommunikation. Ledaren har inte lyckats kommunicera verksamhetens mål och hur medarbetaren ska bidra för att nå dit. Ledaren har inte varit tillräckligt lyhörd för medarbetarens kompetens och inte heller sett vilken arbetsbelastning medarbetaren har.

En ledare som ser sina medarbetare ser att de behöver nya arbetsuppgifter, nytt ansvar, och nya utmaningar som gör att utrymmet för aktiviteter av icke värdeskapande art inte hinns med. En ledare som är lyhörd för sina medarbetare hör när de inte kan ställa upp på verksamhetens mål och en ledare som har förmågan att kommunicera klarar av att kommunicera både verksamhetens mål och de krav som ställs på medarbetaren för att nå dit. Klarar man det krävs inget förbud av sociala medier eller begränsning i det fria surfandet som jag också förutsätter att den norska kommunen nu gör. Då har man nämligen medarbetare som ägnar sin tid åt att arbeta för organisationen istället för att ägna sig åt andra aktiviteter.

Har man misslyckats med ovanstående hjälper det inte att förbjuda Facebook, för medarbetarna kommer, som de flesta lär sig på sin första ledarskapsutbildning, finna sätt att kringgå förbudet eller hitta andra, ickeproduktiva aktiviteter.

Den norska kommunen i andra medier:
E24
VG