Då och nu - Omregleringen

Under nästan ett år, fram till april 2010, hade jag förmodligen ett av Sveriges mest spännande, utmanande, intressanta, lärorika, roliga, oförutsägbara, frustrerande, viktiga jobb. Ett år så intensivt så att alla månader tycktes bestå av den förste och siste för dagarna dess emellan gick i en sådan rasande tempo att det gällde att hålla sig i för att hinna med. Det var en period då jag med förvåning upptäckte att fredagen var här och önskade fler dagar i veckan att arbeta på.

Jag var kommunikationsansvarig för den del av Apoteket AB som skulle omregleras och säljas ut till privata aktörer. Det innebar att jag hade kommunikationsansvar för en organisation som bestod av drygt 600 apotek, men också, som det visade sig under resans gång ett allt större ansvar där alla inblandade under resans gång mer och mer vände sig till mig för att få svar på alla sina frågor. Allt ifrån frågan om ”Vad ska vi göra med pennor som har Apotekets logga?” till ”Hjälp, Telia har sagt upp vårt avtal, vad gör vi nu?” och "Hur kommer det se ut på skärmarna när vi ska expediera en viss typ av recept?". Inte helt onaturligt, då jag som kommunikationsansvarig faktiskt satt inne med alla svar, eller åtminstone visste var svaren fanns och säkerligen framstod som förstahandsvalet att kontanta i en ständigt föränderlig värld. En värld där förutsättningar kunde ändra sig på mindre än en kvart, där sekretessen var så hård att paranoia inte var ett ord som kändes allt för avlägset och där i princip allt kunde hända, även det mest otroliga (jag kommer berätta mer om det längre fram).

Vilka de inblandade var? Jo det var de potentiella köparna som senare blev de nya ägarna som ännu inte betalat för sitt köp men snart skulle ta över och driva en verksamhet, det var de som skötte den tekniska utrullningen, både IT-leverantörer från externa företag och interna kontaktpersoner, den organisation som var utsedd att leda försäljningen, dvs Apotekets tillfälliga moderbolag, externa konsulter, interna konsulter, myndigheter och lagstiftare samt givetvis chefer och medarbetare på apotek och naturligtvis också Apotekets egen ledning. I denna uppräkning har jag med stor sannolikhet glömt ett antal inblandade, så som till exempel våra kunder.

Jag kan med stor säkerhet säga att det jag fick vara med om under detta år inte går att jämföra med något annat jag gjort tidigare eller kommer att få vara med om senare i mitt liv. Faktum är att jag tvivlar på att någon annan heller kommer att få vara med om något liknande. Efter detta framstår alla utmaningar oavsett arten som en lättare ekvation man löser medan man ser på aktuellt samtidigt som man pratar i telefon med moster Agda. Den försäljningsprocess som genomfördes, och som jag var en central del i, var unik i sitt slag. Inte bara för att 65% av ett stort statligt bolag och all dess innehåll delades upp och såldes ut samtidigt som resterande del skulle kvarstå i statligt ägo, utan också med anledning av den typ av verksamhet som såldes ut. En verksamhet som knappast går att jämföra med någon annan form av detaljhandel då läkemedelsförsörjning är inte bara är komplext och regelstyrt utan också ett av våra viktigaste samhällsfunktioner som inte får fallera.

Med detta bakom mig framstår dagens arbetsuppgifter, som bland annat består av att projektleda en träff för 3000 medarbetare, uppdelat på två tillfällen, i Globen och i Scandinavium, inte fullt så upphetsande men förhoppningsvis lärorikt. Även om jag nu längtar efter en ännu större utmaning som kanske åtminstone kan komma i närheten av det som varit min vardag i nästan ett års tid.

Norsk kommun stängde Facebook – den ledarskapliga aspekten

Mitt förra inlägg kunde kanske tolkas som att jag anser att det är helt okej att medarbetare ägnar halva sin arbetsdag åt privata engagemang i sociala medier. Så är naturligtvis inte fallet. Oavsett vem som betalar min lön har jag lön för att utföra ett arbete, inte för att ägna mig åt sociala aktiviteter, vare sig det bedrivs på internet eller på arbetsplatsen i form av till exempel allt för långdragna kaffepauser eller snack i korridorer.

En bisats i det hela är att de sociala mötena mellan medarbetare och korridorsnacket i många fall leder till konstruktiva och snabba lösningar på arbetsrelaterade problem, men det är inte vad jag tänkte ta upp här och nu.

I dagens artikel på DN om den norska kommunen som förbjöd Facebook kunde man läsa att detta gjordes för att medarbetarna ägnade allt för många timmar av sin arbetsdag åt att roa sig med Facebook. Vän av ordning tänker snabbt att beslutet då var helt och hållet riktigt, inte ska mina, eller norrmännens, skattepengar gå till de kommunanställdas privata nöjen?

Nej. Naturligtvis inte.

Men frågan som genast infinner sig hos mig är:
Har man nu löst problemen genom att stänga Facebook eller har man bara undanröjt ett symptom på något djupare? Kommer inte de medarbetare som har tid över att istället ägna sig åt någon annan social eller internetrelaterad verksamhet av icke produktiv art?
Naturligtvis kommer de att göra det.

Det finns ett antal orsaker till att medarbetare har tid att ägna till ickeproduktiva aktiviteter:
1. Medarbetaren har inte tillräckligt många och stimulerande arbetsuppgifter
2. Målen för verksamheten är inte tillräckligt tydliga och medarbetaren förstår inte vad som krävs av honom för att uppfylla målen.
3. Målen är inte tillräckligt högt satta utan lämnar utrymme för egna aktiviteter som inte alltid gagnar organisationen.
4. Målen är av sådan art att medarbetaren inte känner ett engagemang för dem.

I alla dessa fall är det ett ledarskapsproblem som inte har sin lösning i förbud utan snarare kommunikation. Ledaren har inte lyckats kommunicera verksamhetens mål och hur medarbetaren ska bidra för att nå dit. Ledaren har inte varit tillräckligt lyhörd för medarbetarens kompetens och inte heller sett vilken arbetsbelastning medarbetaren har.

En ledare som ser sina medarbetare ser att de behöver nya arbetsuppgifter, nytt ansvar, och nya utmaningar som gör att utrymmet för aktiviteter av icke värdeskapande art inte hinns med. En ledare som är lyhörd för sina medarbetare hör när de inte kan ställa upp på verksamhetens mål och en ledare som har förmågan att kommunicera klarar av att kommunicera både verksamhetens mål och de krav som ställs på medarbetaren för att nå dit. Klarar man det krävs inget förbud av sociala medier eller begränsning i det fria surfandet som jag också förutsätter att den norska kommunen nu gör. Då har man nämligen medarbetare som ägnar sin tid åt att arbeta för organisationen istället för att ägna sig åt andra aktiviteter.

Har man misslyckats med ovanstående hjälper det inte att förbjuda Facebook, för medarbetarna kommer, som de flesta lär sig på sin första ledarskapsutbildning, finna sätt att kringgå förbudet eller hitta andra, ickeproduktiva aktiviteter.

Den norska kommunen i andra medier:
E24
VG

Norsk kommun stängde Facebook – den kommunikativa aspekten

Idag, den 12 maj står denna rubrik att läsa i DN:s nättidning. Bortsett från att ifrågasätta nyhetsvärdet i artikeln och undra om semestervikarierna redan tagit över på DN, kan man också ägna sig åt andra funderingar kring sociala medier och ledarskap i ett betydligt större perspektiv.

Facebookförbudet rimmar inte alls med det norska kommunförbundets inställning. Kommunförbundet (KS) uppmuntrar tvärtom kommunerna att använda sig av sociala medier som Facebook och ”ha ett aktivt förhållande till dem”.

Någon sådan uppmuntran kommer inte svenska motsvarigheten Sveriges Kommuner och Landsting med, däremot konstaterade man nyligen (!), att ”intresset för sociala medier som ett verktyg för medborgarkommunikation växer.” Ett konstaterande som torde vara bakgrund till den juridiska granskning som SKL genomfört och som ledde till att de sociala medierna fick grönt ljus så länge vissa beslut var fattade. Personligen kan jag tycka att SKL är lite sent ute, de sociala mediernas närvaro är knappats en ny företeelse och ändå är det just så många arbetsgivare och organisationer tycks behandla dem, med i många fall stor skepticism och ännu större okunskap. De sociala medierna har fått ungefär samma status som en av de där avancerade kaffemaskinerna många företag leasar med tillhörande regelbunden service då bara ett fåtal personer på arbetsplatsen klarar av att göra något mer avancerat än att trycka på knappen för kaffe utan socker och mjölk. Något som givetvis skickliga konsulter gör stora pengar på.

Den rent kommunikativa frågan är givetvis om de sociala medierna ska förbli en avskiljd del i verksamheten som ingen förstår sig på mer än på ett grundläggande och privat plan, styrd av konsulter, eller om de ska vara en integrerad del i verksamheten, mer som en icke allt för avancerad kaffebryggare där alla kan ta ansvar för att köpa kaffefilter, till nytta för alla.

Ska inte de sociala medierna användas som ännu ett verktyg för kommunikation, för att föra människor närmare varandra, lösa problem effektivare och bidra till en bättre och mer målgruppsanpassad intern och extern kommunikation istället för att vara en främmande och skrämmande företeelse som ska förbjudas och övervakas? Förbud och övervakning tar ju trots allt en hyfsad resurs i anspråk som förmodligen bättre skulle utnyttjas till att dra nytta av den kraft som finns hos de människor som redan är engagerade.

Varför inte tillåta aktiva och kunniga Facebookanvändare att lägga en viss tid av sin dag på att aktivt och kunnigt marknadsföra sin organisation på Facebook? Varför inte använda kraften och intresset hos personer som bloggar eller twittrar privat att göra det på betald arbetstid för att föra ut arbetsgivarens värderingar, skapa nätverk och kontakter som kan sprida budskap likt ringar på vattnet, nästan helt utan kostnad? Givetvis i enlighet med organisationens mål och inom ramen för policys samt fattade beslut.

För den enkla sanningen om sociala medier är att oavsett förbud eller tillåtelse kommer de att fortsätta att finnas även i framtiden. Samtalen kommer att pågå på den sociala arenan på precis samma vis som de alltid pågått vid kaffeborden, med den stora skillnaden att samtalen inte längre sker bakom slutna dörrar utan kan höras av så många fler. De fördelar ”mun mot öra-metoden” har – trovärdigheten och den privata relationen, har flyttats till cyberrymdens sociala arena, och där är den lika trovärdig och privat som vid kaffebordet. Det företag som försöker förbjuda detta och inte är klok nog att istället försöka lära sig att dra nytta av denna kraft kommer gå miste om både goodwill och gratis marknadsföring. Kanske kan rent av kostnaden för den befarade förlorade arbetseffektiviteten vägas i samma vågskål som betalda marknadskampanjer – för till syvende och sist har allt en prislapp som med mer eller mindre avancerade modeller kan räknas ut.