Norsk kommun stängde Facebook – den kommunikativa aspekten

Idag, den 12 maj står denna rubrik att läsa i DN:s nättidning. Bortsett från att ifrågasätta nyhetsvärdet i artikeln och undra om semestervikarierna redan tagit över på DN, kan man också ägna sig åt andra funderingar kring sociala medier och ledarskap i ett betydligt större perspektiv.

Facebookförbudet rimmar inte alls med det norska kommunförbundets inställning. Kommunförbundet (KS) uppmuntrar tvärtom kommunerna att använda sig av sociala medier som Facebook och ”ha ett aktivt förhållande till dem”.

Någon sådan uppmuntran kommer inte svenska motsvarigheten Sveriges Kommuner och Landsting med, däremot konstaterade man nyligen (!), att ”intresset för sociala medier som ett verktyg för medborgarkommunikation växer.” Ett konstaterande som torde vara bakgrund till den juridiska granskning som SKL genomfört och som ledde till att de sociala medierna fick grönt ljus så länge vissa beslut var fattade. Personligen kan jag tycka att SKL är lite sent ute, de sociala mediernas närvaro är knappats en ny företeelse och ändå är det just så många arbetsgivare och organisationer tycks behandla dem, med i många fall stor skepticism och ännu större okunskap. De sociala medierna har fått ungefär samma status som en av de där avancerade kaffemaskinerna många företag leasar med tillhörande regelbunden service då bara ett fåtal personer på arbetsplatsen klarar av att göra något mer avancerat än att trycka på knappen för kaffe utan socker och mjölk. Något som givetvis skickliga konsulter gör stora pengar på.

Den rent kommunikativa frågan är givetvis om de sociala medierna ska förbli en avskiljd del i verksamheten som ingen förstår sig på mer än på ett grundläggande och privat plan, styrd av konsulter, eller om de ska vara en integrerad del i verksamheten, mer som en icke allt för avancerad kaffebryggare där alla kan ta ansvar för att köpa kaffefilter, till nytta för alla.

Ska inte de sociala medierna användas som ännu ett verktyg för kommunikation, för att föra människor närmare varandra, lösa problem effektivare och bidra till en bättre och mer målgruppsanpassad intern och extern kommunikation istället för att vara en främmande och skrämmande företeelse som ska förbjudas och övervakas? Förbud och övervakning tar ju trots allt en hyfsad resurs i anspråk som förmodligen bättre skulle utnyttjas till att dra nytta av den kraft som finns hos de människor som redan är engagerade.

Varför inte tillåta aktiva och kunniga Facebookanvändare att lägga en viss tid av sin dag på att aktivt och kunnigt marknadsföra sin organisation på Facebook? Varför inte använda kraften och intresset hos personer som bloggar eller twittrar privat att göra det på betald arbetstid för att föra ut arbetsgivarens värderingar, skapa nätverk och kontakter som kan sprida budskap likt ringar på vattnet, nästan helt utan kostnad? Givetvis i enlighet med organisationens mål och inom ramen för policys samt fattade beslut.

För den enkla sanningen om sociala medier är att oavsett förbud eller tillåtelse kommer de att fortsätta att finnas även i framtiden. Samtalen kommer att pågå på den sociala arenan på precis samma vis som de alltid pågått vid kaffeborden, med den stora skillnaden att samtalen inte längre sker bakom slutna dörrar utan kan höras av så många fler. De fördelar ”mun mot öra-metoden” har – trovärdigheten och den privata relationen, har flyttats till cyberrymdens sociala arena, och där är den lika trovärdig och privat som vid kaffebordet. Det företag som försöker förbjuda detta och inte är klok nog att istället försöka lära sig att dra nytta av denna kraft kommer gå miste om både goodwill och gratis marknadsföring. Kanske kan rent av kostnaden för den befarade förlorade arbetseffektiviteten vägas i samma vågskål som betalda marknadskampanjer – för till syvende och sist har allt en prislapp som med mer eller mindre avancerade modeller kan räknas ut.